”Det finns massor av konst och massor av konstnärer", fortsatte Sonja.

"Det är mycket möjligt att en del av dem är mer intressanta än de som räknas som viktiga konstnärer, men grejen är att de lika gärna kunde vara icke-existerande. Vad konstvärlden anbelangar så är de icke-existerande."

"Varför?" frågade Anna.

"Åh, de är inte godkända, de passar inte in."

I sin stridsskrift ”Kommittén” angriper Ernst Billgren med munter indignation det rådande konstetablissemanget. Sympatiskt och klädsamt med tanke på att Billgren är en av dem som själv sitter allra mitterst i smeten. En av de parter som hudflängs är galleristerna. En sammanskrivning av citat från berättarens röst och olika romanpersoner i Ernst Billgrens bok kan se ut så här:

"Den tredje vägen är gallerivägen. Då blir man en del av den kommersiella cirkusen. Man måste göra saker som passar på galleri. Men det är viktigt att ställa ut på rätt gallerier, att bli omnämnd av rätt journalister, att komma i fråga för rätt sorts tjänster, priser och stipendier. En bunt människor sitter och bestämmer vad som är konst och vem som är konstnär, och vad som är kvalitet. Det är nog därför som så få saker förändras i konstvärlden. Likt förbannat så får samma människor gång på gång ställa ut på prestigefyllda gallerier, de blir recenserade på kultursidorna och de har alla tjänsterna på våra konsthögskolor och får någon form av kulturstöd. De styr konstvärlden, med andra ord de bestämmer vilka som ska få komma fram, vilka som blir etablerade, vilka som får stipendier, blir (utställda hos) välrenommerade gallerister och blir omskrivna på kultursidorna. Ibland undrar jag om vi inte skulle ge kurser i hur man handskas med gallerister eller vad sin krävs för att delta i kulturlivet." (Sidorna 28, 33, 89,146, 149 och 163).

Henrik Bager har, naturligtvis som en effekt av sin långa tystnad, exempelvis ingen gallerist i någon enda av de tre storstäderna. När jag över en kopp kaffe talar om Henrik Bagers galleriproblem med välkände galleristen Ulf Ahlner, påpekar han att livet inte är enkelt för galleristerna heller. "Under de trettio år som jag var aktiv, gjorde jag aldrig mer än åtta utställningar per säsong. Fyra på hösten och fyra på våren. Det fanns faktiskt inte plats för fler, eftersom det är lönlöst att ha öppet på sommaren. Ändå klev tiotalet konstnärer in genom dörren varje vecka med förhoppningen om att jag skulle ställa ut dem. Dessa ständiga nej, också till intressanta konstnärer, var den absolut tristaste delen av mitt yrkesliv som gallerist."

Media har naturligtvis ett ansvar, de styr marknadskrafterna. Men en kulturorienterad journalist i den gruppen skulle med all rätt svara att "man kan inte skriva om alla". "Problemet", skulle de fortsätta, "är det svårdefinierade begreppet kvalitet. Vad är bra? Vem är intressant nog?" Och vi utomstående, som troget gör våra gallerirundor vid veckoändarna, får fortsätta att grubbla på varför banaliteterna från de unga kopiatörerna, de många effektsökarna och alla-de-andra-som-inget-har-att-säga-konstnärerna, möter oss på, vad ska vi säga, åtta gallerier per tio besökta.


Lars Nittve, Moderna Museets chef, gör för sin del ett intressant tillägg i diskussionen om galleriernas utbud i sitt samtal med Clemens Poellinger (SvD, december 2002). Där säger han bland annat: "Att vara mainstream [i Stockholm] är i dag att visa samtida ung konst. Det pågår någon slags åldersdiskriminering av fullt verksamma konstnärer. Om man har varit aktiv länge och är i sextioårsåldern och uppåt är det väldigt mycket svårare att få både utställningar och mediabemötande, undantaget några väldigt väletablerade konstnärer. Jag skulle säga att situationen är världsunik. Den är extrem till samtidskonstens och till de yngre konstnärernas fördel... Tvärtom, resonerar han, många stora konstnärskap som fått chansen att vara verksamma länge, visar att det inte finns något tillfälle när konstnärer är så djärva eller så fria som när de är riktigt gamla." (Not: Henrik Bager är född 1948).

Bo Hagskog