Något om Henrik Bagers förlorade berättelser


Andre Breton betonar den suggestionskraft och poesi som uppstår vid oförutsedda möten. Han erinrar om Marcel Duchamp när denne visade några vänner en bur som var tom på fåglar men till hälften fylld med sockerbitar. Buren kunde knappt lyftas eftersom sockerbi­tarna var av marmor.

Max Ernst talade om "förenandet av två till synes oförenliga verkligheter" och uppfann, som man sa, bilder som "Två barn hotas av en näktergal". Dali skapade också oförutsedda möten och åberopar betydelsen av "irrationell kunskap" genom sin metod för objektivisering av spontana associationer.

Ta exempelvis upp "På stranden mellan Binz och Neu Muckran" på www.henrikbager.se (nummer två i läsordning). En grupp människor är samlade på stranden. De ser alla rakt på dig. En flicka sitter grensle över en stor hund, ett kraftigt motljus kastar skuggorna över förgrunden. Vuxna män, möjligen i uniformer, sitter på elefanter i bakgrunden. Vad handlar det om? Kanske något om väntan på något stort och ofattligt. Kanske om katastrofens "efter", nu när flykten gått in i ett lugnare skede.

Eller titta på "Et puis, et puis encore?", bild tre i läsordningen. Vilka är de sjuka och varför är skötaren en gris eller är det en nalle? Torsten Ekbom kallar Henrik Bager "egensinnig surrealist" och skriver (DN mars 1989): "Etiketten blir i hans fall provisorisk, den anger bara att det rör sig om ett måleri som utforskar gränslandet mellan dröm och vaka. Stilen är närmast impressionistisk, ett ljuskänsligt valörmåleri som fångar solflimret över en strand och diset i sommarluften med stor skicklighet. Men figurerna på målningarna hör snarare hemma i sagans eller drömmens värld."

Andra bilder åstadkommer andra slag av sällsamma möten. Betrakta "Sanitetsstation nr 34", bild sju i läsordningen på hemsidan: Den tyske sociologen och historikern Karl Schlögel menar att Förintelsen, Berlinmurens fall eller Ground Zero inte får klassificeras i tiden som abstrakta ideologiska tilldragelser på bekostnad av rummet. Han vill återföra historien och historieforskningen till sina skådeplatser, de är nödvändiga för förståelsen av hela skeendet. Henrik Bager skapar "inre" möten mellan bilden och betraktarens associationer inför sådana rum, bilder som skulle kunna vara direkta illustrationer till Schlögels resonemang.

"Jag målar noveller. Om inte färg och form var mina uttrycksmedel skulle jag kanske skriva dom". Men hans bilder är ofullständiga, själva berättelsen saknas. Kvar är ögonblick som lämnar oss utanför om ingen förklaring gives. Och sådana har inte Henrik Bager att ge, vare sig till sig själv eller oss. Hans målningar är nycklar till dörrar som inte går att låsa upp, ledtrådar som ingenstans leder, kartor utan mål men inte utan mening.

Så beskaffade gåtor är vi inte skapta att lämna olösta. När berättelsen har gått förlorad, tvingas vi själva söka sammanhangen. Så växer de ändå fram till slut bakom vårt pannben, novellerna. Inte Henriks Bagers men våra egna. Det är någonstans i detta som Henrik Bager med sitt måleri tvingar oss till medverkan och medberättande. Kanske är det därför bilderna inte överger oss sedan vi tror att vi lämnat dem.

Bo Hagskog