brev1brev2Brev 3Brev 4Hem

 

 



Sveriges Allmänna konstförening, SAK, bad tolv kända svenska författare att skriva var sin text om ett aktuellt svenskt konstverk. "In i bilden, ut bland orden" blev titeln på boken som också blev SAKs årsbok 2009, i samarbete med Bokförlaget Atlantis. Författaren Ulf Peter Hallberg valde att skriva om "På stranden mellan Binz och Neu Mukran" av Henrik Bager, den målning som ses här intill. Klicka på bilden för att göra den större.




Ulf Peter Hallberg
BUDBÄRARNA

PÅ STRANDEN. Deras frågande ansikten uttrycker stumhet, som om deras ärende redan bordlagts och det bara är rädslan som återstår. Två av dem är helt bortvända, en håller upp ett barn, kanske en arvinge; det är som om 1800-talets förhoppningar blåser bort över den ödsliga strand som framtiden utgör. Känslan av korståg eller riddare kan inte hållas kvar särskilt länge. Sanden blåser upp i ansiktena och gör dessa budbärare otåliga och irriterade. Ändå vädjar deras hållning till oss att inte förråda uppdraget, ifall vi lyckas tyda och förstå deras melankoliska mission. Det handlar om en helig idioti. Någon i skyddsgardet säger: ”Sanningen kan inte flyga. Den ligger på jorden framför våra fötter. Åsnor och människor trampar på den och smutsar ner den, men det spelar ingen roll. Den ligger kvar på jorden. Den är på ett visst sätt jorden själv, utspänd under oss som ett säkerhetsnät, djupare än den kan vi aldrig falla. Därför finns det inga skäl att frukta. Det finns inga nederlag.” Djurens trofasthet uttrycker samma hopp som i barndomen, den märkliga, skräckslaget skällande hunden och den framtravande elefantungen, en kolsvart omplåstrad Babar, på vilken en liten flicka med stolt hållning hänvisar till tidsfickan i konsten, ungefär som att sticka ner handen och upptäcka något som man trodde förlorat: möjligheten att i en total samtidighet förena motsägelsefulla berättelser och total tilltro. Först och främst med en storslagenhet som är på upphällningen. Det förflutnas budbärare är avvaktande och undfallande, liksom lydiga, därför att de vet att någon annan alltid har makten och framför allt utnyttjar den skoningslöst. I den framtid de från sin strand betraktar – under en våldsam orange och blågrå himmel – någonstans vid horisonten bakom oss, tycks de trots allt villiga att sträcka fram den sista cigarretten eller räcka oss det sista glaset vatten.

                                                *

1900-TALET. Det är som om konsten är detta sista glas vatten, några kylande klunkar innan vakterna slår igen dörrarna till sov- eller restaurangvagnarna och sedan tvingar oss ut på den målade rampen som såg ut som en järnvägsstation från fönstret. På stationens målade brädvägg upptäcker vi plötsligt att det är falska fönster och dörrar i glada och iögonfallande färger. Över biljettluckan löper ett transversalt band med texten ”STÄNGD”. Den är ett litet mästerverk med sin framskjutande kant i falskt perspektiv och ett galler som målats med så raka, exakta penseldrag. Avgångstiderna till Warszawa, Bialystok och Wolkowice har en sällsam svärta, ditmålade som om de gäller i evigheten också. Till vänster om barackerna finns en skylt med texten ”SJUKHUSET”, på den sitter en fastspikad pil av trä med texten ”WOLKOWICE”. Över den andra porten står skrivet: ”TILL BIALYSTOK”. Den leder till avklädningsplatsen. Allt detta ser budbärarna på stranden mellan Binz och Neu Mukran: kulissen av liv och den hemliga kammaren bakom. Hur 1800-talets drömmar och förhoppningar ska gå under i en likgiltighet för livet som överträffar alla tidigare tidsåldrar. Och han som målar budbärarna tillhör Pinocchiokavalleriet och var en gång elev under en märklig taklampa, i vilken ett upp och nedvänt paraply pekade uppfordrande på aspiranterna, på Snickarbacken i Stockholm. Där står en skäggig yngling som suger eftertänksamt på sin majspipa och animeras av Vélazques eller Piero della Francesca, och han sover i målarskolans ateljé på modellbordet om nätterna, galen av konstens pretentioner och krav, en riktig massier – som i Paris.

                                                *

MÅLARSKOLAN. Åke W. Pernby, Snickarbacken 7, Stockholm.
                                                                                      1. 9. 66.

Herr Henrik Bager, Malmö.
Målarskolan börjar med inskrivning den 15.9 på förmiddagen. Ni är välkommen dit och jag hoppas, att Ni skall få avsedd behållning av studierna där.
Eder Åke W. Pernby.

   Målarskolan är en tidsmaskin där man ska lära sig att duga i förhållande till evigheten. Då är det bra att börja som massier: hålla ordning, hålla rent, varje ting på sin plats, så att inte det vilda och oregerliga tar över och förslappar eleven till loj dandy eller sval isdrottning, iklädd det falska konstnärskapets mantel. I ateljéns dofter av färg, terpentin och smuts hittar han Baudelaires ord: ”Varje ögonblick förkrossas vi av tanken på och känslan av tiden. Och det finns bara två sätt att undfly denna mara och att glömma den: förströelse och arbete. Förströelsen undergräver oss. Arbetet stärker oss. Låt oss välja.” Som massier har han nycklarna till skolan i fickan, hans få tillhörigheter ligger i ett skåp, han eldar i kokskaminen och drömmer på nätterna om alla de kvinnor som konsten ska skänka honom - ljusgestalter som han målar i en overklig blå ton, vällustiga damer bakom skira förhängen. ”Som på Jeu de Paume i Tuilerieträdgården”, kommenterar hans mäster, Åke Pernby, ”samma blyga längtan, samma celebrering.” ”Nu går vi ut och äter lunch, Bager!” Pernby berättar om Toulouse Lautrec och van Gogh, om Pisarro och Degas, Picasso och Cézanne, om historien och humanismen. Vid kaffet och avecen höjer läraren plötsligt rösten, ser stadigt på sin massier och samlar sina tankar om sårsnittet. ”Konsten är ett uppdrag, unge man, föregångarna är budbärare. Nu går vi upp på skolan. Jag har något viktigt att säga er allihop.”

                                                *

”SÅRSNITTET, par exemple! Penseln är inte bara en träbit med sträva eller tjänstvilliga borst. Den kan vara en förlängning av livslinjen; penselns och färgens tid som vågrörelser eller vingslag, en fråga om överlevnad. Man kan måla möjligheten att bli sedd av de döda. Identiteten är kanske en särskild blå valör som innefattar saknad. Den sanna tiden finns i sårsnittet. Färgen drabbar betraktaren som när man skär sig med en vass kniv och inte vet om snittet är en bagatell eller om det går in till naket, hårt ben. Sårytan vidgas i det röda, och man ser bindvävens ofärgade, gråvita ton. Det luftiga ljuset antyder springan mellan dröm och vaka. Ansiktena påminner oss om de frågor vi försökte ställa som barn och sedan glömde.”
   Och läraren som vet vad han säger och lär sina adepter att ställa orimliga krav på sig själv, för att de ska tjäna konsten, denne annars fåordige man i oklanderlig kostym, rosa slips eller blåsvart fluga, går sedan in på sitt kontor för att begrunda kritikerns ord om hans egen konst. Utsatt även han, perforerad och skör, även om han aldrig visar det för någon (tron på konsten är större än skräcken för att såras). Jag ordar om penselns sårsnitt men glömde tala om svedan i kritikerns snitt. Han känner ångest för händerna som darrar så fort han kommer i närheten av staffliet och inte längre tycks kunna hålla penslarna rätt. Kan eleverna se det? Massier Bager, den uppmärksamme, med sin nitiska begåvning och intuition?


                                                *

SANNINGENS VILLKOR. ”Då han var fullt medveten om sitt verks obetydlighet skröt han inte med sitt förflutna, men han trodde att han i livet liksom i konsten alltjämt befann sig i ett förberedande stadium, och innerst inne kände han sig som ett mäktigt och genialt maskineri under vardande, ännu inte i funktion. Han levde alltid i väntan…”, säger Italo Svevo. Om inte detta alltid är konstnärens situation? Pernby går ut till sin unge elev, som städar upp sedan de andra gått hem, och tar honom under armen: ”Du har gåvan”, säger han. ”Resten är hårt arbete. Du vet kanske inte vad kalla och varma färger är. Men just därför ser inte dina målningar ut som andra målningar. Tänk alltid på att André Breton betonar den suggestionskraft som uppstår vid oförutsedda möten! Du ska själv bestämma villkoren för sanningen.” Som morfar! tänker den unge mannen. Och så hör han lärarens röst stegras, som om denne sårats av något okänt och vedervärdigt: ”En duktig skytt träffar måltavlan efter att ha siktat länge, men en verklig konstnär träffar måltavlan utan att ha sett den!” Som morfar, tänker han igen, men utan dennes stränga begränsning. När morfar gick på målarskola i Paris 1910-11 såg han inte Picasso utan bara impressionisternas 1800-tal. Morfar var för duktig; hans Paris omslöts av föregivna ramar. Hans uppror var att bli konstnär i stället för jurist. Hans konst lät sig bli formulerad. Men konstnären måste alltid formulera uppdraget själv. Morfars genialitet var att han i stället skapade staden Malmö. Han tecknade Malmös 1500-tal så som James Joyce skrev sitt Dublin från 1905.

                                                *

MORFAR SKAPAR STADEN. På stadsarkivet i Rådhusets källare skapar Einar Bager staden Malmö på 1500-talet, efter berättelser och sägner, rykten och statistik. Hans bilder, teckningar och modeller i papp är fantasiprodukter. Av 1500-talets Malmö skapar han sin egen kuliss. Men när arkeologerna gräver fram husgrunderna visar sig den bagerska modellen stämma med verkligheten. Intuition och eftertanke, ständigt katalogiserande efterforskning, konstnärskap – en budbärare från 1500-talet vid ”orgeln”, det stora arbetsbordet med så många fack för Dreyer-konvolut, i Mölle.
   Morfar var som konstnär en briljant yrkesman, men som forskare en genial nydanare. Det vi vet om Malmös 1500-tal har vi en nedstörtad ängel att tacka för. Han var en man som plötsligt begrep hur Flaubert måste ha känt sig när denne började tvivla på konstens värde och bildade sig den fruktansvärda – och gudskelov falska – uppfattningen att konsten inte är något annat än en dum och barnslig leksak. ”Historien är på allvar, min gosse!” kunde morfar säga. ”Jag minns när jag mötte den döende P. S. Krøyer i Köpenhamn 1908. Krøyer var blind, förvirrad, i sista stadiet av sin syfilis. Han visste att hans mest uppskattade målning, den med Marie och hunden på stranden, var hans sämsta. Hans enda önskan var att än en gång få se sin älskade som han sedan länge var skild ifrån – för Hugo Alfvén hade för att visa sin makt lagt beslag på henne. Det var nu inte så att Krøyer i det ögonblicket inte kunde förlika sig med Döden, för Marie kom ju till slut och stod där framför honom, men han grämde sig så över allt han inte hunnit måla.
   När han använde orden ’inte hunnit måla’ sa jag: ’Nu får herr Krøyer lugna sig, vem kan väl säga sig ha hunnit…’”
   Och så vände sig den 95-årige morfadern till konstnären och sa: ”Men du sitter här och latar dig och lapar bara gamla historier. Du har som 1900-talsmänniska och konstnär ansvar för en hel del ruggigheter.”

                                                *

UPPDRAGET. Han stod på perrongen och mindes barndomens somrar på stranden i det dåvarande Ost-Preussen, bland vita sommarvillor i utsirat trä, med ljusa skratt, doft av blommor, hud och nygräddat bröd. Det högg i magen när Lalka marscherade förbi med sina uppsyningsmän. Tågsätten med judar bestod av sextio vagnar som stannade några hundra meter från Treblinka. Det skulle givetvis ha varit enklare att låta hela tåget rulla in i lägret. Men den öppna urlastningsplatsen var inte tillräckligt lång, och om de sextusen deporterade judarna steg ur samtidigt skulle det uppstå oönskad villervalla, förvirring, rentav intermezzon. Det första problemet var att återge de deporterade ett minimum av hopp. Så uppstod hos lägerchefen Lalka idén om en falsk järnvägsstation.
   Nu skulle de sista målningsarbetena inspekteras. Målaren höll fortfarande på med de sista förbättringarna avseende biljettluckan, fönstren och gardinerna när Lalka anlände. Denne lät under eftermiddagen plantera några blomsterrabatter som kom det hela att se snyggt och prydligt ut. Men lägerchefen var trots detta inte nöjd.
   Konstnären kände irritationen i Lalkas ansiktsuttryck och fruktade omedelbar bestraffning, vilket för flera av hans föregångare varit liktydigt med döden.
   ”Den stämmer inte!” skrek Lalka. ”Du har målat en djävla skitstation som inte håller måttet. Du är ingen riktig konstnär! Vilken jude som helst ser att det här är en bluff.”
   Han knäppte med fingrarna mot vakterna.
   De hade redan kopplat ett grepp om den misslyckade konstnären.
   ”Det är kanske för att stationsklockan saknas”, sa konstnären eftertänksamt.
   Snickare skickades efter och fick konstruera en urtavla. Konstnären skulle fortsätta att måla en klocka på en träcylinder med en diameter av sjuttio och en tjocklek av tjugo centimeter.
   ”Hur mycket ska klockan vara i Treblinka?” frågade konstnären från sin stege, med penseln i handen.
   Lalka tittade på sitt eget ur.
   ”Klockan ska vara tre i Treblinka”, svarade han.
   Medan han målade klockan med de fasta timvisarna som alltid skulle stå på tre drömde han om havets överväldigande frihet och kraft. Han såg sina systrar stå på den vindpinade stranden, barnsköterskan höll hans lillebror i famnen, mor och far hade just kommit ner till stranden för att kalla hem dem till maten. Någon frotterades med en stor vit badhandduk, man plockade ihop matkorgarna, och trots att de var döda i gaskamrarna bakom honom, hindrade hans familj honom nu från att falla. Han mindes ljudet av bara fötter mot sand, de barnsliga skratten och föräldrarnas uppmaningar. Det var i det ögonblicket han kände att han skulle överleva Lalka, SS-Untersturmbannführer Kurt Franz, även kallad ”Dockan”, för att det finns en annan, rättvis evighet. Ingen ska ostraffat försöka hejda tiden. Alla lever vidare, tänkte han, Sara, Olga, Emil, mor och far. Det finns inga döda, så länge vi arbetar på att rädda dem. Och det var penseln och skickligheten som gav honom denna kraft.
   Inne i urtavlan målar Hans Bevernis sina initialer H. B. som ett tecken på att han är efterfrågad av framtiden som vittne.

                                                *

MANETS FÅGEL. Åke Pernbys favorithistoria handlade om en av de gamla mästarna på den berömda konstskolan Grand Chaumier som en gång släpat med honom till Louvren, pekat på en av målningarna och sagt:
   ”Ser ni inte den!”
   ”Och jag nickade frimodigt”, sa Pernby sedan.
   ”Ni ser den inte! Titta på den!”
   ”Och jag såg trädgården och buskarna, träd, ljus och grenverk som jag så flinkt beskrev”, fortsatte läraren.
   ”Men ni ser inte fågeln!” ropade den gamle så att folk i salen vände sig om.
   ”Och då såg jag symmetrin: allt vad fågeluslingen i grenverket, uppe till vänster, betydde.”
   Och sedan log alltid Åke Pernby, när han berättat historien för hundrade gången, med samma lite återhållsamma bravur.*

                                                *

DEN BLÅ RULLGARDINEN. I den blå färgen finns spåret av barndomens rullgardin, skräcken för historierna om permittenttågen, alla de stora frågande ögon de vuxna sett och upprörts av men så sällan talade om. Jungfrukammaren hade avgränsats på mitten av en tunn vägg och på andra sidan hade badrummet placerats. Skräckljuden från denna ruskiga ort, där ord som lavemang och magknip, förstoppning och tarmvred stundom yttrades, uppförstorades i pojkens drömmar. Skuggspelet på rullgardinen i gryningsljuset var fantastiskt och skrämmande. Dessa timmar, i ensamhet och eftertanke – bortom den invanda tryggheten – andades död idyll, linne och lavendel. Det var som om den stora avslutningsfesten på fröken Nordenstjärnas Kindergarten vid Fridhemstorget i Malmö 1953, med Törnrosauppsättningen där han hade rollen som pojkprinsen, inte innebar ett triumfens ögonblick utan snarare bar vittnesbörd om framtida katastrofer. Rullgardinens fantasiberättelser innehöll allt det som de vuxna inte talade om. Pojken betraktade i ljusets spel med mörkret alla hemligheter han egentligen skulle skyddas från. När mormor ropade honom till frukostbordet var han stel av skräck. Det fanns något annat, obeskrivbart därute som han alltid skulle frukta.

                                                *

KRAFT DURCH FREUDE. På stranden mellan Binz och Neu Mukran byggdes mellan 1936-39 den nazistiska semesteranläggningen Prora som aldrig togs i bruk, därför att kriget kom emellan. Med plats för 20.000 människor skulle tyska arbetsfronten skicka hit semestersugna, uttröttade arbetare med minst tre barn. Det fanns jättelika sportarenor och hörsalar – den stora hallen hade plats för 20.000 människor – alla  ägnade kollektiv uppfostran. Det skulle för arbetaren vara en plikt att hålla sig frisk, allt sjukt fick avlägsnas. Kroppen skulle tuktas i Prora, själen härdas, familjen svetsas samman – allt med uppdraget att bli ett med nationen. Staten skulle vara en sammansvetsad kropp: frisk, härdad, solbränd och beredd. Anläggningen fick pris på världsutställningen i Paris 1937. Men som Walter Benjamin skrev: ” Alla bemödanden om att estetisera politiken kulminerar i kriget.”
   1945 demonterades anläggningen partiellt. Under de fyra årtionden som DDR-staten existerade inkvarterades ryska soldater i den förfallna Proraanläggningen. 1992 öppnades anläggningen för allmänheten som ett slags historiskt skräckkabinett, vid en strand dit seglare från Norden söker sig. En målare upptäcker gestalter på stranden som ingen annan ser, blinda eller bländade barn, korstågsriddare eller samariter, stumma budbärare från en annan tid. I det blå ljuset virvlar sanden upp i ögonen på betraktaren, i båten på havet utanför Prora.

                                                *

MYSTERIER. Konstnären vänder sig om på perrongen 1942 – och på stranden mellan Binz och Neu Mukran 1993 – för att ansluta sig till Cocteaus formel: ”Bevara budbärarnas blå hemlighet!” Det blå kommer långt bortifrån. Under vägen hårdnar det och förvandlas till ett berg. Kulturindustrin har förändrat begreppet eftervärld. Nutidens segrar kommer inte att revideras. Men gräshoppan arbetar där. Fåglarna arbetar där. Konstnären arbetar där. I själva verket vet vi ingenting. Därför målar han. Man talar om preussiskt blått. I Neapel blir Den Heliga Jungfrun kvar i sprickorna i murarna medan himlen drar sig tillbaka. Nu målar han ankomsthallen, klockan och timvisaren på tre. Här är hans mysterium. Den blå rullgardinens mysterium, safirens mysterium, Den Heliga Jungfruns mysterium, sodasifonens mysterium, den vita klädnadens mysterium, timvisarnas och de blå strålarnas mysterium. Och långt senare målar hans efterföljare det han ser bortom Prora, på stranden mellan Binz och Neu Mukran. Alla utsagor, alla ord, alla påståenden och förklaringar försvinner i färgen, de ljusa nyanserna bär med sig toner och känslor som bara kan uppfattas av ögat och hjärtat samtidigt. På så sätt genomlyses existensen. Även hennes blåa ögon som genomborrar hans hjärta. Budbärarna har gett honom uppdraget att rädda allt. De står där på stranden och ser ut över havet. Därför tvingar hans hjärna handen, precis som på perrongen – med det dova skallet från hundarna och dunkandet i rälsen från ankommande tåg, allt detta som hörs bortom banvallen, längs barndomens kust – att lyfta penseln och på duken skapa illusionen av verklighet.

                                                *

I ATELJÉN. Genom ateljéns taklaternin lyser Paktens stjärnor klart. Konstnären upphäver normaliteten och går in i sin egen tid. Ibland tror han att han bygger en gotisk katedral, men upptäcker plötsligt att han står i sockerbagarköket och spritsar glasyr på en rokokoformad gräddtårta. I molnen över stranden mellan Binz och Neu Mukran målar han mycket ljusa partier och en blå kontur som liknar en skuggestalt. Han ser framför sig korridoren mellan hallen och stora ateljén i målarskolan på Snickarbacken. I det starka ljuset öppnas dörren till lärarens rum och Åke Pernby kikar fram. Mörkret i målningens mitt är bara råmaterialet, den nödvändiga motpolen. Det är ett mörker som samtidigt beskrivs och oskadliggörs av budbärarna, människogestalter som lever utanför tiden.
   ”Glöm inte släcka ifall du går ut, massier Bager!”, säger Pernby faderligt, lite stolt. ”Men jag antar att din håg står till konsten i natt. God kväll!”

Ulf Peter Hallberg

 

dekoerbild2